Long time no see

Jag har fått frågor om jag lagt ner bloggen och det har jag inte. Men det har varit mycket på slutet kryddat med mycket sjukdom. All energi har gått åt till familjen först och främst och därefter jobbet. Ibland ser jag en bild och ibland har jag fångats av en tanke jag velat dela med mig av men orken, tiden och allt det där som behövs för att verkligen göra någonting har inte funnits där.

Nu hoppas jag att jag går mot friskare och mer balanserade tider. Jag saknar nämligen bloggandet och fotandet.

Sätter bock för mitt senaste projekt idag, min första bok. Ett tyskt förlag, Scholars' Press trycker min avhandling. Har klickat runt och tittat på mängder av framsidebilder idag. Mina stackars kollegor fick titta på ett antal också...

Så här kommer den att se ut, ungefär...

Året som var

Avhandling

 

Tittar tillbaka på året som var. Det var ett år med mycket ångest och mycket jobb. Jag hade bara ett enda mål och det var att bli klar med min doktorsavhandling. Efter många års slit ville jag få lämna den bakom mig och gå vidare. Doktorandlivet är svårt att beskriva. Det kan låta angenämt och rentav lyxigt att få studera i flera år med lön och fri arbetstid. Det som inte syns lika tydligt är de höga kraven och arbetet som är svårt att lämna - man känner sig aldrig helt klar - det finns alltid mer att göra. Först nu som doktor kunde jag ta en riktig semester utan den gnagande känslan av att jag borde skriva/läsa/räkna/tänka. Borde, borde, borde. Det ordet har följt mig som en mardröm. En känsla av att vara jagad, hela tiden, rädslan för att inte hinna, inte vara good enough. Fy så hemskt det var.

För att orka firade jag mycket under året. Även små steg i rätt riktning uppmärksammades med skumpa eller lite extra god mat. Tydliga markeringar var viktiga eftersom känslan av framgång inte riktigt ville infinna sig ändå. Stressen var för hög för att kunna stanna upp och känna glädje. Istället för att se det jag gjort var jag helt fokuserad på det jag hade kvar att göra. 

Slutligen nådde jag målet. I november försvarade jag min avhandling, blev godkänd och kunde därmed gå vidare. Så oerhört skönt för både mig och min familj. Det stora oket var borta och jag kunde börja fokusera mer på min familj och min hälsa igen. Mycket välbehövligt!

Blogg

Som en motvikt till allt skrivande startade jag den här bloggen. Det var i maj, snön låg fortfarande kvar och jag längtade efter sol och glada sommardagar. Bloggen skulle bli min kreativa oas tänkte jag. Ett ställe för det opretentiösa. Där jag kan skriva hur jag vill, om vad jag vill. Så blev det också. Bloggen blev en bra motvikt till allt jobb.

Resa

Min mamma fyllde 60 och bjöd oss till Turkiet en vecka. Jag lämnade in min avhandling till tryck dagen innan vi åkte och lämnade datorn hemma. Det var riktigt skönt! Där kunde jag faktiskt pausa, njuta och bara vara med min fina familj. Underbart var det och jag längtar tillbaka.

Hemmafix

Vi hann också med ett par mindre hemmaprojekt under året. Vi (jag och min man) gillar att renovera och fixa tillsammans - ett måste misstänker jag om man köper en gammal lägenhet med många skavanker att se över. En våningssäng förvandlades till en lekborg/sovkoja till barnen. Har skrivit om det tidigare här. Våra dörrar fick äntligen nya handtag och våra köksstolar fick nytt tyg. Båda projekten var efterlängtade och mycket välbehövliga.

 

Fotouppdrag

Två fina bröllop fick jag vara med och fota under sommaren. Det är alltid lika roligt. Alla är så fina och glada och detaljerna många.

Summa summarum blev det ett slitsamt år men ändå ett bra år. Det var ett år då jag såg ett slut på en lång resa, nådde målet och kunde blicka framåt. Nu kan det bara bli bättre. :-)

Lugn frukost med tid för tidningar

Tog en lång sovmorgon idag och fick därför både frukostbord och tidningar för mig själv - rätt skönt någon gång då och då. Framför allt dagen efter goda drinkar... ;) Stärkande gröt kryddad med gurkmeja och ingefära landade bra.

Läser att det finns jeans som har extrafinesser idag. De är ständigt uppkopplade eller smörjer in dig med Aloe Vera - om du inte har tid att smörja in dig själv efter duschen kanske... ??? Vissa tekniska lösningar är lite svårt att se vitsen med. Men... De behövs för de visar på möjligheter och triggar igång "think outside the box"-tänkande. Smarta kläder kommer vi definitivt se mer av. Framförallt ser jag många möjligheter på industrigolven... Håller just nu på att skissa upp några nya idéer. :)

Och så såg jag den här. Tröjan skulle passa min garderob perfekt. Läser tomten min blogg? Halsbandet var inte heller så dumt. Men jag misstänker att det inte är i silver och då går det tyvärr bort för min del pga allergi. Men det kanske hamnar i någon annans paket under granen...

Och så var jag bara tvungen att ta med detta klipp också. Äntligen säger jag bara! Leksakstidningarna har varit äckligt könsstereotypa. Nu börjar några tänka om och kommer att ha bilder med både tjejer och killar som leker med såväl bilar som dockor. Hejja!

Alla klippen jag fotat är från dagens DN. Nu ska jag häfta stolsdynor...

"När det är kaos tar jag en bild"

Det skriver Catia Hultquist i DNs söndagsbilaga idag. Det fångade direkt mitt intresse. När jag läser vidare förstår jag att det är ögonblicken när kaoset plötsligt tar en paus och det där speciella
Kodak moment uppstår som kameran slits fram. Så som det ofta blir för de flesta av oss, tror jag. För de är de där söta, lugna, fina stunderna som gör att man står ut med kaoset, som gör det värt det och som man därför vill kunna gå tillbaka och titta på och njuta av - inte minst då allt känns som jobbigast.

Men så kommer jag också att tänka på hur mycket det har hjälpt mig när jag får höra från den äldre generationen att det var precis samma kaos förr. Att de också hade stök-rum där tvätthögar och annat slängdes in för att slippa se eländet. Det är viktigt för min mammaroll. När man känner sig som elendigast är det skönt att höra att man är normal.

Borde vi inte ta en till bild då, när Kodak moment övergår i kaos igen. För våra barns skull. Så att de slipper skyhöga ambitioner och bara minns det tillrättalagda och glada. Även om de bilderna inte delas ut här och där så kan de ju ändå tas. För framtiden, för att neutralisera, nyansera och antagligen realisera bilden en smula. Så jag tänker att Catias rubrik var bra, kanske det bästa i hela texten, även om det antagligen inte var så hon menade.

Idag blir det totalt kaos här hemma. Galet många barn på kalas. Vi fasar och tänker att det ska genomlevas med ambitionen att så få som möjligt ska bli ledsna och så lite som möjligt ska gå sönder. Och medlet för att uppnå detta blir massa lekar, fika, spännande skattjakt och lååång filmstund. :)

"Jag vill suga musten ur livet"

säger Mons Kallentoft i senaste Elle Interiör.

Och det var just vad jag behövde höra idag. Jag springer ofta fram i livet, ska hinna med så mycket för att nå mål i horisonten. När jag nått dem är det sällan jag riktigt kan njuta och fira för då har jag redan siktet mot nya mål, stora som små. Det är inte att suga musten ur livet, det är att hinna med så mycket som möjligt utan att njuta. Det får bli slut på det nu. Bromsa in en smula... Och planera i mer tid för "must".

Generationernas kraft ger hopp om framtiden

Igår skrev Åsa Beckman i DN om att dagens unga inte ser homosexualitet som någonting konstigt. Inget konstigt med det. Det som snarare kan tyckas konstigt är att det fortfarande finns vuxna som inte förstått och accepterat. Och det tycker jag är intressant. Ibland krävs det generationsväxlingar för att få till verkliga förändringar. Det går att informera, propagera, agera hur mycket som helst för en generation utan att helt nå fram. Vuxna är ibland så trångsynta att de vägrar se, lyssna, ta till sig. Därför är det så häftigt att se ungdomarna. De är ibland mer klarsynta och förnuftiga än vad vuxna tycks tro. Härligt är det! Och viktigt är det! För det utvecklar oss, om än långsamt. Varje generation för med sig nya insikter.

Undrar just, vad är det jag kommer vara trångsynt med, som mina barnbarn fattar men inte jag? Eller är jag en av dem som kan tänka om och tänka nytt även på äldre dar - hoppas det.

Styrka kommer inte från fysisk kapacitet. Det kommer från en oemotståndlig vilja.

- Mahatma Gandhi

Intressant tanke som jag hittade på Kloka citat. Att vi kan mycket mer om vi bara vill är jag övertygad om. Och att vi blir stakare när vi måste är himla fiffigt och faschinerande.

Back to basics

Har upprörts en del av debatten om smör som förts av bland annat DN i veckan (SVD, DN). Smör skulle inte längre få serveras i Stockholms skolor. Tack och lov tog skolborgarrådet  sitt förnuft till fånga och slopade förbudet (DN). Det finns så mycket mat som serveras idag som inte är bra. Att enögt ta sikte på smöret är trångsynt och eventuellt tom kontraproduktivt. Jag tror att våra kroppar är byggda för att ta hand om det naturliga. Det är det konstlade - skapat av människohand - som ställer till bekymmer för oss, tror jag. När människan fifflar med produktionen för att maximera vinster sätts vår hälsa på spel. Framförallt om vi i hög grad baserar vår kost på sådana produkter. Jag skräms över att det knappt finns naturlig mjölmat längre. Inte heller det animaliska går fritt från manipulation. Det ända vi kan göra för att rädda våra magar och kärl är att backa tillbaka ett par steg. Back to basics. Tur att ekologiska alternativ finns. Om vi alla som har råd och möjlighet köpte mer ekologiskt skulle den produktionen bli mer lönsam och de varorna mer tillgängliga. Det skulle gynna oss alla. Varför inte låta Stockholms skolor gå i bräschen och enbart servera ekologiskt bregott till maten, serverat på ekologiskt fullkornsbröd. Det vore att ta våra barns hälsa på allvar.

"Kontinuerlig joggning förlänger livet"

Så stod det i DN i söndags (Jogga lagom - och du lever längre). Artikeln var baserad på information från Science daily. Hmmm, ambitionen finns ju alltid där och periodvis lever jag också upp till min vision riktigt bra. För jag är övertygad om att det stämmer. I varje fall att ett sunt leverne med en kombination av hälsosam mat och motion kryddat med god sömn och många skratt är bra. Därför skräms jag lite över hur den här hösten , nej, det senaste året, eller är det till och med mer än så (?), har sett ut. Det pendlar från topp till botten. Jag gör hälsosamma ryck som faller pladask. Och det är alltid samma fot som lägger krokben - jobbstressen. Därför är det så bra med artiklar som denna, även om de känns en smula tjatiga, för de får en att tänka till och förhoppningsvis prioritera om. För vi lever ju inte bara nu. Vi vill ju även må bra sen, och länge.

Så nu blir det till att börja använda det där träningskortet igen - banne mig.

Spikning

Enligt gammal tradition spikas en avhandling upp i biblioteket tre veckor före disputationen. Det är för att alla ska ha möjlighet att granska den och sedan kunna komma och ställa frågor, kritisera, och ifrågasätta. Idag är redan en avhandling så pass väl granskad innan den ens blir tryckt så det hela känns mer som ett festligt tillfälle än ett granskningsevent. Biblioteket bjuder till och med på bubbel (alkoholfritt) för såväl doktorand som följeslagare. För mig blev det precis som allt annat just nu - en sista minuten grej. Men jag hann få med mina barn och svärföräldrar och fick därför ypperlig hjälp med själva spikandet. Frågade min dotter senare på kvällen vad det är hon tror att jag gör när jag jobbar. "Hamrar och spikar" blev svaret förstås. :)

Och innehållet i lådan jag hämtade på stan härom dagen... Finns även på webben.

Det konkretiseras och närmar sig med stormsteg... Utöver jobbet som rullar vidare i det vanliga hektiska tempot väntar nu festfix (tjiho) och min disputationspresentation (urk)...

Galenskap är vad det är

Läser idag i DN (Inga kvinnor i saudisk Ikeakatalog) om den Saudiarabiska IKEA-katalogen med bortretuscherade kvinnor. Att de inte kan ha kvinnor med på vissa bilder kan jag förstå - även om det stör mig. Eftersom det inte är en politisk propaganda-katalog utan en försäljningsdito så är det förstås viktigt att den är just säljande, lockande och fungerande. En upprörande katalog fungerar ju inte - förstås. Är glad över att IKEA anpassar katalogen för just Saudiarabien och fortsätter som vanligt för övriga världen - så att vi alla inte behöver drabbas av denna galenskap. För galenskap tycker jag förstås att det är eftersom jag är uppväxt i en kultur med lika rättigheter för män och kvinnor. Skönt är det!

Det som får mig att bli upprörd är alltså inte bortretuscheringen i allmänhet - vad annars ska de göra - utan det är en viss retuschering i synnerhet som upprör mig. Det är den bortretuscherade kvinnliga designern. I det fallet handlar det inte bara om försäljning utan även om bekräftelse. Resultatet är inte blidkande fix och trix utan diskriminering, tycker jag. Kan inte Saudiarabien köpa att det är en kvinna som designat en viss produkt så får de väl bojkotta just den produkten. Och är det så att det absolut inte fungerar med kvinnliga avbildningar i katalogen (alla beslagtas av tonårspojkar...), gör då det enda raka och ta bort alla designers från bilden. Då blir det i alla fall jämlikt. IKEA bör stå upp för sina designers och inte ta bort en, och endast en, på grund av kön. Det är också galenskap, IKEA.

Bild från IKEAs oretuscherade katalog - med alla designers på plats.

Detta finns förstås omskrivet i alla stora svenska tidningar idag: DN, SVD, Expressen och Aftonbladet.

Eller så kan ni satsa på oss...

Debatten om forskar-Sverige fortsätter och jag kan förstås inte låta bli att läsa och skriva lite om det. Idag har har professor Bo Rothstein ett debattinlägg i DN där han skriver att vi bör satsa på att få hit unga forskare istället för äldre väletablerade. Eller som det faktiskt står: ”Satsa på unga forskare i stället för gårdagens män”. :) Som ung kvinna i en mansdominerad värld kan jag inte låta bli att applådera lite.

Jag har turen att tillhöra en institution där man inte gör skillnad på kvinnor och män. Vi har flera kvinnliga professorer och det satsas på kompetens snarare än kön. Skönt och kul! Jag tycker även att det börjar se ut så på flera ställen i Sverige. Mansdominansen kan vara en generationsfråga som håller på att dö ut i samma takt som vi blir mer jämnställda i samhället. Det är inte mycket större risk att anställa en kvinnlig doktorand i dag än en manlig - utifrån ett föräldraledighets- och vab-perspektiv. Bra!

Men allt är ändå inte optimalt, det finns gamla strukturer kvar som ställer till problem. Jag har sett många riktigt skarpa och lovande forskarbegåvningar hoppa av på förtid från sin doktorandutbildning eller som inte fått möjlighet att fortsätta inom akademin efteråt... Ofta har det rört sig om brist på pengar. Det är riktigt ångestladdat att närma sig målet efter fem års slit och se en död arbetsmarknad framför sig. För är det forska man vill, när man äntligen fått upp farten och börjat närma sig de mer intressanta frågorna inom sitt ämne, då blir det ofta platt fall efter disputationen. Få institutioner kan satsa strategiskt på en lovande forskare. Det måste ha trillat in pengar för ett projekt som passar just då.

Det vi unga forkare kan göra är att söka stipendium (35 år med två barn, ej pensionsgrundande, när alla mina andra kursare från grundutbildninge har höga positioner och bra löner - inte så lockande). Jag kan få forskningsstöd också, men bara om jag åker utomlands och forskar ett år i en sk post-dok-tjänst. Ja visst, om jag hade haft en hemmaman som kan släppa att för ett år och följa med utomlands utan problem - då kanske. Men så ser det sällan ut - numera. Tiderna förändras.

Om jag får vara lite elak så riskerar det här systemet att vi satsar på unga forskare som har möjlighet att åka utomlands på stipendielön (utan att veta vad de ska göra därefter) istället för att satsa strategiskt utifrån kompetens.

Så med detta vill jag säga... Satsa gärna på de unga, där finns mycket idéer, ork och ambitioner, men börja med att titta på hur det ser ut på hemmaplan innan ni börjar rädda hit doktorander utifrån. Varför inte öppna fler program för att kunna anställa fler doktorander efter disputationen? Det vore något! Jag är som sagt 35 och har fortfarande inte haft en fast tjänst. Nu vill jag kunna fokusera på det jag gör utan att känna ekonomisk stress för morgondagen.

Tackar och niger för min lyckostjärna som lät det trilla in forskningsmedel i samma tid som jag blir klar. Och tackar och niger för de professorer runtomkring mig som satsar på mig just nu. Så borde det se ut för fler!

Sagt om kreativitet...

"Idéer tycks oftast uppstå ur en vag, odefinierad ”känslomässig röra”. " - check, basen för bra idéer finns!

"Försöks- och misstagsprocesser kännetecknar flertalet kreativa upptäckter. Många har svårt att finna nya lösningar enbart genom abstrakt tankeverksamhet. Genom att börja göra något, dvs pröva olika alternativ, kan man få nya kreativa associationer."  - bra, då är det bara att köra på med andra ord, tids nog har man väl provat det mesta och till slut hittat rätt. :)

"Många ”upptäckter” består av nya sätt att integrera, eller syntetisera, redan kända fakta." - sno andras idéer som en spångbräda mot nya mål är alltså helt OK (onödigt att uppfinna hjulet på nytt).

"Den kreativa processen tycks hämmas av viljemässiga ansträngningar att påskynda förloppet." - ta det lugnt alltså. Alla chefer med klockor och budgetar - se upp - är ni kreativitesttjuvar?

"En utvecklad kognitiv mål- och värdehierarki hos individen verkar motiverande och ökar känslighetet för att upptäcka yttre och inre ”ledtrådsstimuli”. En mindre motiverad person är inte lika öppen och vaksam och missar oftare tillfället i flykten." - jahå, där kom personliga förutsättningar in på ett hörn. Men, hjärnan är flexibel och vi kan träna upp det mesta... Einsteins kreativa nivåer kan vara svåra att nå utan hjärnskador men bättre, det kan alla bli.

Citaten är från boken "Från upptäckt till presentation" av Bengt Starrin mfl. som finns att hitta på både Adlibris och Bokus, om någon skulle vara intresserad. Det är en bok om forskning i teori och praktik så jag rekommenderar inte att ni köper den om ni vill läsa mer om den kreativa processen. Det där var ungefär så mycket som det stod om det. Inte dessto mindre intressant eller trovärdigt. Så alla kreatörer där ute, välkomna idékaoset och ge det tid att gro. Plötsligt kan insikten komma, som en blixt från klar himmel.

Vill bara säga: jag gillar det du gör Stina Wirsén

Tänk vad allt ska vändas ut och in och tolkas ur alla vinklar och vindlingar. Jonas Thente kritiserar oss akademiker för detta (Jag fick nypa mig i öronen när jag hörde att ­barnfiguren var rasistisk)... Hmm, det kan bli lite väl överdrivet när man vill skriva en kraftfull krönika som skriker stop och nej. Jag bjuder på det och håller med, till viss del. Det finns verkligen personer inom akademin, och utanför akademien också för den delen, som syniskt letar fel och brister i alla de ser. Målet är ett på något vis ett bättre samhälle... Problemen uppstår när de siktar in sig på fel saker och fel personer. Gisses, resultatet av denna reaktion blir ju snarare raka motsatsen mot vad grundmålet om ett mer jämnställt samhälle antas vara.

Om vi vill se ett mer jämnställt samhälle, och ja, det är det många som vill, borde vi inte snarare välkomna Stina Wirséns initiativ att ha mångfärgade karaktärer istället för att dissa "lilla hjärtat"? Jag blir alldeles bedrövad när så kallade jämnställdhetskämpar får Stina att byta ut en av sina fina affischer. Detta beskrivs i DNs artikel "Affisch byts efter debatt om rasism". Galet är vad det är.

Om jag råkar ha något utåtstående öron och stora framtänder... Ska jag då kanske rasa över att Stina målat mig blåprickig? Ha, ha... Det jag vill säga med det är att de flesta av Stina Wirséns figurer är underbart glada, kreativa och smått galna versioner av barn. Det är just det som gör dem så charmiga och älskvärda.

Så hör upp ni fel-sökare, ställ er radar mot andra mål. Ni kan vara bra att ha ibland, men inte i denna barnfilm. Och Jonas Thente, jag hoppas att du är medveten om att du drar många över en kam när du drar in akademien i detta. Jag gillar dock att du ryter till, för det behövs! Och till Stina vill jag säga: sluta för guds skull inte göra det du gör. Vi är många som älskar dina figurer. Rikta dina öron mot oss istället!

Framtiden...

Jag har aldrig varit bra på att sia om framtiden. Tvärtom, jag har varit något bakåtsträvande. Har själv aldrig förstått varför. För jag tycker inte att det var bättre förr, verkligen inte. Och jag tar till mig det mesta (efter ett tag) och vill ha förändringar. Jag tycker i stort sätt att förändring är bra och att vi går mot en ljusare framtid, om än något trögt. Jag gillar tanken om el-bilar, smarta hjälpmedel, snabbare datorer, etc etc.

Men, jag trodde Internet var en trend att liknas med bakmaskinen, väntade tills det krävdes av mig att skaffa e-postadress, för att inte tala om hur sen jag var med att skaffa mobiltelefon. Varför? Antar att det var för att jag inte såg behovet - även om det är väldigt svårt att förstå idag då såväl internet, mail och mobil följer med mig vart jag än går.

Hmmm, så när jag känner som Malin Ullgren i DN (När jag säger dagstidning menar jag – innerst inne – enbart papperstidning) som vill ha kvar papperstidningar så inser jag att papperstidningens tid snart är passé. jag inser också att jag inte kommer att förstå varför jag ville ha kvar papperstidningen och att jag kommer att ta till mig de nya nättidningarna med hull och hår - antagligen. För det är ju så det brukar vara med mig och den hör typen av ny teknik. Det jag är skeptisk till kommer jag att vara beroende av den några år senare... Är det en självbevarelsedrift?

Så till ambivalensen igen. Jag skulle tro att det är så att jag är snabb att hejja på all utveckling som jag bara ser fördelar med. Allt som leder till säkrare och mer effektiva arbetsmiljöer, till exempel, eller teknik som för oss närmare ett mer miljövänligt sätt att leva. Men när jag inte ser behovet klart och tydligt blir jag skeptisk. Och så finns det nostalgi med och spökar. Jag ser ju pappershögarna hemma. Det är både jobbigt att slösa så mycket papper (miljöbov) och att släpa på det till återvinningen. Men formatet, prasslet, känslan, det är nog den jag inte vill släppa helt.

Bara en liten bit...

Om det var svårt att motstå innan så gör de nya rönen det inte lättare. En liten bit om dagen, som förebyggande medicin mot stroke, ja tack, gärna. Frågan är hur man ska kunna hålla det vid "bara en liten bit" när man väl kommit igång? Har just köpt Lindt Meringue, mmm, den är galet god.

Det är förstås många tidningar som basunerat ut detta nya härliga rön och här är länkar till några av dem: DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, GP, NSD, Kuriren.

Nobelpris - till vilket pris?

Forskning kräver resurser. Mycket resurser, mest i fråga om tid, men ofta krävs även dyr lab-utrustning, resor osv. Jag själv ser forskning som ett ständigt risktagande. Vi vet aldrig på förhand om forskningen kommer att ge någonting. För att inte slösa med skattemedel krävs det ett ordentligt förarbete med välgrundade hypoteser och små små steg framåt. Det läggs många pusselbitar för att få fram hela bilden.

Jag skriver det här efter att ha läst DN:s ledare idag (Mer än Nobelpris) och Jan Björklunds debattartikel i DN igår (”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna”). Det jag tror att Björklund vill åt med de nya forskningsanslagen är att ge något mer stöd åt några väletablerade forskare som kan göra stora och viktiga upptäckter. De får stöd för att våga hoppa en bit in i pusslet, ges utrymme att chansa mera, vara mer entreprenöriella. Bra tycker jag!

Det jag hoppas är att det inte bara är antalet citeringar som då räknas utan kvaliteten på det egna bidraget. Det finns tyvärr en uppsjö med professorer runt om i vårt land som får hög ranking utan att göra så mycket själva. Tricket är att anställa väldigt många doktorander och se till att stå med på allt som de publicerar. Det finns professorer som står med på artiklar utan att ha läst den själva eller än mindre vet vad forskningen handlar om. Det är inte dessa personer som ska få del av Björklunds elitsatsning.

Och sen var det det där med val av pussel. Det finns forskningsområden som får mer citeringar än andra - inte för att kvalitet skiljer - utan för att traditionen ser annorlunda ut. Det är också så att tex forskning om världsekonomi eller för den delen USA:s ekonomi självfallet hamnar högre i en citerings-ranking än vad forskning om svensk ekonomi gör. Det var bara ett exempel. Vad jag ville säga med det var att Sverige bör ta sig en funderare över vad det är för typ av forskning som är bra för Sverige. Vad är det vi behöver och vill lägga våra skattemedel på. Ett nobelpris för botemedel på cancer - ja tack gärna - det är kunskap vi själva har nytta av. Men ett nobelpris bara för äran... Nja, då tror jag att det kan vara viktigare att stödja mindre satsningar som utvecklar svensk industri, svensk skola eller något annat som är viktigt på lokal nivå.

Sorry, det var ju inte sådant här den här bloggen skulle handla om... Men som jag sagt tidigare. Ibland blir det små konstiga utstick - för att det är så svårt att låta bli.

Modigt eller dumdristigt?

Har tidigare skrivit om Pussy Riot i mitt inlägg ""Huliganism" rätt bra ibland"... Hade inte tänkt att den här bloggen skulle bli en plattform för politik och åsikter, men ibland kan jag inte låta bli. Pussy Riot är modiga som vågar trotsa makten och uttrycka sina åsikter (kan de så kan väl jag, om än något blygsammare). Jag hoppas innerligt att historien slutar bra men jag måste erkänna att jag är en smula nervös över deras rymning som jag läste om i DN idag (Pussy Riot-medlemmar uppges ha flytt Ryssland). Hur mycket vågar man sätta sig upp mot maktens män i Ryssland - när man har små barn dessutom? Tycker att det är en smula dumdristigt men samtidigt viktigt och värt att stötta. Vad kan jag då göra? Skriva några rader då och då kanske...

Hejja tjejer!

Semestertugg

Idag har jag läst DNs nyhetskrönika "Jag älskar när folk säger att semestern var skitjobbig" av Åsa Beckman. Den handlar om att vi (kanske mer nu än förr) maximerar det positiva när vi beskriver våra semestrar/helger/liv för varandra. Inget nytt diskussionsämne, snarare har det skrivits en hel del om just det, inte minst sedan vi började dela med oss av våra liv via facebook, twitter, instagram etc. Åsa vill ha mer råa, krassa och antagligen mer sanningsenliga svar. "Semestern var skitjobbig, vi bråkade mest och ungarna var sura och hotellet var inte värt pengarna." För att, då kanske vi kan gå hem med känslan att den egna sommaren kanske var rätt OK ändå.

Men vänta nu... Handlar inte hela problematiken om att vi jämför oss för mycket med andra? Min semester blir ju egentligen inte ett dugg bättre av att någon annan har haft en dålig semester, likväl som den inte blir sämre av att någon beskriver sin som helt underbar. Det borde vara min egen upplevelse och känsla som har betydlse för mig. Den känslan är dessutom ofta oberoende av kostnader, platser och detaljer. En middag i en urtjusig miljö med svindyr mat kan bli katastrof medan middagen på en snabbmatskedja kan sluta i en skrattexplosion. Jag har förövrigt haft en av mina mest romantiska middagar med min man med en näve pommes i handen. Det fanns inget romantiskt i den miljön vi var överhuvudtaget, det var enbart grundat i situationen och den egna känsla.

Och så var det det där med fikarummen. Det är viktigt för oss människor att få prata och ventilera våra känslor och upplevelser. Våra fikan är små viktiga terapisessioner. Enbart positiva plattityder skulle få mig att gäspa. Det samma gäller svar som bara lyfter fram och fokuserar på det negativa. Gnäll kallas det - vem gillar gnällspikar. Alla måste få gnälla av sig ibland, men bara gnäll på fikarasten, huuu, då betackar jag mig. Det är blandningen, humorn, skratt och gråt som skapar dynamik och ger mig energi. Någons vackra upplevelse kan skapa drömmar och ge inspiration medan någon annas elendiga semesterotur kan bli något vi igenkännande skrattar åt. Jag vill höra andras berättelser, inte för att få en måttstock för mina egna upplevelser, utan för att fördjupa relationer, få nöjsamma avbrott i arbetet och skapa samhörighet.

Leksaker för barn

Var nyligen i en stor leksaksaffär där jag bor för att köpa något litet att lägga i barnens fiskdammspåsar istället för en massa godis. Låter pretto kanske men kalaset är på en onsdag och det blir rätt mycket fika ändå... Men det gick inte. För jag blev så arg. Det mesta som är smått och billigt är rent nonsens och resten går inte att köpa för att det är antingen för rosadrittigt eller för monsteraktigt. Det är både pojkar och flickor som kommer på kalaset och det tar emot att göra könsmärkta påsar. Det händer bara inte. Jag kunde inte ens hitta sopbubblor som hade ett neutralt tema. Så leksaksvändan blev ett fotouppdrag istället.

Istället för att bara fokusera på de företag som blivit könstokiga ville jag lyfta fram de företag som riktar sig till båda mina barn som just är en flicka och en pojke. Jag hade kunnat hylla alla som håller sig helt neutrala men det var inte mitt val denna gång. Min dotter är fullkomligt tokig i rosa just nu och vi har en ständigt pågående scanning igång efter rosa bilar. Det finns knappt. Varför inte? Så idag har jag fokuserat på de företag som tar med flickor och pojkar på förpackningarna eller tillverkar samma produkt i flera färger, inklusive rosa. Det var inte många och det var inte lätt att hitta. En chockerande upplevelse. Blev glad när jag kom till dockhörnan och hittade en ljus flickdocka, en färgad flickdocka och en ljus pojkdocka (var den färgade pojkdockan var vet jag inte...). Men ack så skenet kan bedra. Förpackningen visade tydligt att det var meningen att flickor skulle leka även med den lilla pojkdockan - present till flickan som fått en lillebror kanske?

Och Lego, ack, mitt gamla Lego. Många är vi kvinnor som byggt och byggt, älskat sitt lego, och idag förvirras och förfäras. Nu finns det rosa boxar med vanliga klossar - bra, tycker jag. Men Lego Friends...  Varför kunde inte Lego hålla sig till det normala kreativa formatet men inkudera mer tjejfigurer och byta en del aktion mot mer "snälla" miljöer. Jag hade gärna köpt mer stadslivsmiljöer även till min pojke. Varför finns det inte fantasivärldar för både flickor och pojkar: slott, äventyrsskogar, what ever. DN skrev om detta för ett tag sedan i en starkt kritisk artikel (Legomuren mellan pojkar och flickor). Jag beklagar och befarar att "det sorgliga i att ett diskriminerande Lego för flickor ytterligare förstärker bilden av att det övriga sortimentet är för pojkar, och att de egenskaper man spelar på i kill-koncepten är minst lika begränsande som Lego Friends," som DN skriver. Det blir med andra ord sämre för alla...

Och fiskdammspåsarna då. Det fick bli godis i dem...

Måste bara avsluta med den här härliga flickan som uttrycker denna galna färgkodning och könsstyrning på ett fantastiskt sätt. Jag hittade den via en artikel i DN (fyraåring dömer ut leksaksföretagens marknadsföring). Syntkatten har också bloggat om Youtube-klippet och skriver: "om en 4åring kan inse detta borde väl de flesta vuxna rimligen också se det?". Jag håller med, det går inte att blunda för och jag gillar det inte.