Debatten om forskar-Sverige fortsätter och jag kan förstås inte låta bli att läsa och skriva lite om det. Idag har har professor Bo Rothstein ett debattinlägg i DN där han skriver att vi bör satsa på att få hit unga forskare istället för äldre väletablerade. Eller som det faktiskt står: ”Satsa på unga forskare i stället för gårdagens män”. :) Som ung kvinna i en mansdominerad värld kan jag inte låta bli att applådera lite.
Jag har turen att tillhöra en institution där man inte gör skillnad på kvinnor och män. Vi har flera kvinnliga professorer och det satsas på kompetens snarare än kön. Skönt och kul! Jag tycker även att det börjar se ut så på flera ställen i Sverige. Mansdominansen kan vara en generationsfråga som håller på att dö ut i samma takt som vi blir mer jämnställda i samhället. Det är inte mycket större risk att anställa en kvinnlig doktorand i dag än en manlig - utifrån ett föräldraledighets- och vab-perspektiv. Bra!
Men allt är ändå inte optimalt, det finns gamla strukturer kvar som ställer till problem. Jag har sett många riktigt skarpa och lovande forskarbegåvningar hoppa av på förtid från sin doktorandutbildning eller som inte fått möjlighet att fortsätta inom akademin efteråt... Ofta har det rört sig om brist på pengar. Det är riktigt ångestladdat att närma sig målet efter fem års slit och se en död arbetsmarknad framför sig. För är det forska man vill, när man äntligen fått upp farten och börjat närma sig de mer intressanta frågorna inom sitt ämne, då blir det ofta platt fall efter disputationen. Få institutioner kan satsa strategiskt på en lovande forskare. Det måste ha trillat in pengar för ett projekt som passar just då.
Det vi unga forkare kan göra är att söka stipendium (35 år med två barn, ej pensionsgrundande, när alla mina andra kursare från grundutbildninge har höga positioner och bra löner - inte så lockande). Jag kan få forskningsstöd också, men bara om jag åker utomlands och forskar ett år i en sk post-dok-tjänst. Ja visst, om jag hade haft en hemmaman som kan släppa att för ett år och följa med utomlands utan problem - då kanske. Men så ser det sällan ut - numera. Tiderna förändras.
Om jag får vara lite elak så riskerar det här systemet att vi satsar på unga forskare som har möjlighet att åka utomlands på stipendielön (utan att veta vad de ska göra därefter) istället för att satsa strategiskt utifrån kompetens.
Så med detta vill jag säga... Satsa gärna på de unga, där finns mycket idéer, ork och ambitioner, men börja med att titta på hur det ser ut på hemmaplan innan ni börjar rädda hit doktorander utifrån. Varför inte öppna fler program för att kunna anställa fler doktorander efter disputationen? Det vore något! Jag är som sagt 35 och har fortfarande inte haft en fast tjänst. Nu vill jag kunna fokusera på det jag gör utan att känna ekonomisk stress för morgondagen.
Tackar och niger för min lyckostjärna som lät det trilla in forskningsmedel i samma tid som jag blir klar. Och tackar och niger för de professorer runtomkring mig som satsar på mig just nu. Så borde det se ut för fler!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar