Att jobba undan för att kunna njuta och vila sen - är ett gissel som jag (och min man) ofta fastnar i. Vi har svårt att låta vara. Att skita i smuliga bord, posthögar, leksaker och tvättkassar.
Och... Vi glömmer ofta bort att det går att njuta under tiden. Att hela livet ska levas. Att vi inte bara lever för sen. Vi glömmer bort att njuta under städning, tvättning och matlagning. Vi jobbar undan för sen. Och sen... Är vi för trötta för att njuta.
Men det är det inte för mig just nu. Jag tycker att det är skitsvårt. Hitta balansen. Hitta sig själv. Älska livet. Må bra. Göra gott. Arbeta... Orka. Känna livslust. Ha energi. Sova. Vara avslappnad. Välja rätt.
Därför är jag tacksam idag för alla ni kloka som lagt ner så mycket möda på att skriva handböcker om livsvisdom.
Nu ska jag bara orka läsa, tänka, analysera, begrunda, känna in och förändra.
Sen blir allting bra...
Kropp och själ från A till Ö, en handbok i livet. Av Lena Leierth
Wabi sabi, tidlös visdom. Av Agneta Nyholm Winqvist
På väg mot livsvisdom, en guide i vardagen. Av Marta Gullberg Weston
Jag har sakta sakta börjat inse vad jag gjort fel.
För att bättre förstå och reda ut det här för mig själv dammar jag av min gamla blogg. Ser att den slutade ungefär på samma ställe som jag nu börjar. Jag försökte hålla kompassriktningen rätt men ändå misslyckades jag så totalt. Tja, det var väl inte bara mitt fel. Och, ja, jag ser att det är lätt att gå vilse i denna galna värld. Men ändå. Jag blir ändå förvånad över hur fel jag hamnade, och så lätt.
Jag har presterat mig själv till utmattning en gång. Jag var sjuk 2003. Sen var jag faktiskt rätt stolt över att jag blev frisk igen ganska snabbt (ha, ha, hur sjukt är inte det, att prestera sig frisk från prestation). Tillbaka i arbete efter ca 3 månader (visserligen på halvfart). Jag kände mig snudd på pånyttfödd. Hade lärt mig att andas, njuta av livet, välja rätt och bra. Det var faktiskt himla bra då också. Kompassen var inställd på den sunda vägen med nyttig mat, yoga, livsglädje.
Det höll i sig ett par år. Sedan föddes min son, på tok för tidigt. Mitt i graviditeten faktiskt och det blev en tuff resa. I tråkiga sjukhussalar och med en ständig gnagande oro hamnade det goda livet på paus. Fikan kändes viktigare än rågbröd och utbudet begränsades till det sjukhusen serverade - ja alla som någon gång ätit på sjukhus vet ju hur kulinariskt det är. Det finns inte så mycket livsglädje i den brunsåsen.
Alla som behövt inruta livet efter 36 mediciner som ska ges dygnet runt vet också att det är ett omänskligt upplägg av livet. Ingen flexibilitet. Inget "äsch, det är inte så viktigt". Ingen sovmorgon, ingen spontanpromenad, ingenting spontant alls. Allt planerat och inrutat. För jo, det var faktiskt viktigt, livsviktigt. Och alla som därtill behövt tortera sitt eget barn med sonder, sprutor och lavemang vet att man går sönder lite inombords, varje gång. För att det går emot ditt hjärta. Du gör det inte för att du vill utan för att du måste. Förnuftet över hjärtat. Kunskap före känsla.
Vi lärde oss, min man och jag, att träda in och ut ur en roll som maskiner. Vi kände oss och var som maskiner. Vi kunde vara hur trötta som helst men utförde ändå våra inövade procedurer när klockan ringde eller larmet gick. Och det var ofta. Däremellan pausade vi och försökte njuta av livet. Men vi lärde oss att aldrig riktigt slappna av helt. Plötsligt blev läget akut och livsviktigt igen. Vi behövde vara redo. Och vi kunde aldrig gå någonstans utan noga planering, packning, och kontroll. Ingenting spontant.
Där någonstans, i det livet, tror jag kompassen började snurra fel, igen.
Stäng av, sluta känn, bara gör. Jag blev expert på att stänga av min egen kropps signaler.
Som mamma till ett svårt sjukt barn var maskinläget en fördel, något användbart och bra. I livet efter... Ja, då såg jag det dumt nog inte som något tillfälligt sjukt utan fortfarande som något användbart. Jag såg min maskinsida som en styrka och en fördel. Den kunde jag koppla på för att skriva min avhandling. Jag kunde hoppa över raster och mat, det var fantastiskt. Livet som en maskin. Visst låter det härligt??? Jag kunde ju alltid ta paus, och njuta sen, när jag var klar.
Jag trodde att jag skulle bli klar. Klar med vad då? Livet?
Det fanns alltid nya utmaningar. När min avhandling var klar låg jag redan efter i ett annat projekt som redan startat. Det fanns ingen tid att pausa. Som nydisputerad ska du visa dig kompetent och hungrig. Ja... Resten av livet ska du visa dig kompetent och hungrig tror jag. Eller?
Ju fler maskiner vi blir, desto hårdare blir arbetsklimatet, desto hårdare blir kraven. Mer, mer, snabbare, snabbare. Vi måste ständigt bli bättre men samtidigt effektivare. Konkurrensen är påtaglig.
Visst är vi bra, vi som orkar, vi som håller, vi som kan!
Vad trodde jag egentligen? Trodde jag på allvar att jag skulle bli belönad med mer fri tid om jag bara jobbade undan alla måsten lite snabbare. Jobba undan nu, så kan du leva sen. När skulle den där pausen komma, då jag skulle leva och andas fritt och lugnt? Livet var moroten som hägrade framför mig, fastsnurrad på pinnen jag själv höll i min hand. Trodde jag ens på det själv? Tänkte jag överhuvudtaget?
Jag har aldrig blivit belönad med mer fri tid. Aldrig, trots ökad effektivitet. Den enda belöning jag fått är mer uppdrag. Och det blev jag.... glad över...
Jag var så sjuk. Jag fattade ingenting. Jag hade slutat tänka, slutat känna. Jag hade helt kastat min egen kompass i soptunnan.
Åren gick och det visade sig till slut att jag visst var människa också. En människa som hade behövt gräva fram sin inre kompass, damma av den och börja titta på den.
För nu, 15 år efter mitt första utmattningssyndrom är jag utmattad igen. Jag som trodde att jag aldrig kunde bli sjuk av stress igen. Jag visste ju var min gräns gick. Kunde balansera på gränsen perfekt. En prima ballerina. Så jäkla tokfel jag hade.
Fjärde månaden nu. Lite bättre men inte bra.
Och nu börjar jag inse på allvar vad det är jag gjort fel. Det är så mycket så att jag knappt vet var jag ska börja.
Det är svårt att förändra sitt liv. Speciellt när målet är att kliva tillbaka in i en roll som gjort dig sjuk. Axla samma ansvar, jobba mot samma mål, men på ett friskt sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det ska gå till, bara att jag inte kan göra på samma sätt som förra gången. Massor behöver ändras. Mitt sätt att tänka, agera, känna, lyssna, prioritera, andas, vara, göra och inte göra. Jag behöver skrota maskinen i mig och väcka liv i människan.
Resan från human doing till human being börjar nu. Undrar vart det kommer leda mig.
Jag bläddrade lite i en bok om att hitta balans i livet och fastnade vid frågan "Har du någon vilodag i veckan?". Ja, tänkte jag spontant. För jag jobbar ju inte varje dag... Men, det beror förstås på vad det är man menar med att jobba. Om jag räknar in alla måsten jag har i huvudet utöver mitt betalda arbete ja då blir svaret ett helt annat. Det är, tvätt och städ och fix och trix mest hela tiden.
En vilodag. En dag för umgänge. En dag utan måsten. Vad skönt!
Nu är det påskledigt och som upplagt för att hinna med lite mer vila än vanligt. Varför inte stanna kvar i sängen lite längre och busa med barnen? Perfekt start på en vilodag!
Dottern tycker att mitt nattlinne är sååå fint. :) Idag är det söndag och Fabriken fylls med härliga bilder igen. Att kika in där med en kopp kaffe i handen känns också som ett typiskt bra vilodagsgöra!
Funderar lite över gårdagsfenomenet med påskkärringar och påskgubbar. Är det en form av tiggeri eller bara ett gulligt sätt att sprida påskkänslor och glädje i kvarteren?
Minns själv att jag kanske inte bara var gullig ibland, för länge sedan då det begav sig för min del. Det var lite jobbigt att gå runt, och läskigt. Ansåg nog att besväret var väl värt de slantar och godisar jag fick. Hoppas att jag i alla fall tackade och önskade glad påsk och inte bara stoppade näven i godisskålen och kilade vidare... Minns inte.
Tja, tiggeri eller inte. En sak är i alla fall säker. Det är en bra övning för barnen för att övervinna rädslan att knacka på hos och möta främmande människor.
Då var det väl dags då... Jag vet, de flesta är redan less. De flesta har redan rensat undan julen sedan länge. För mig känns det en smula sorgligt och vemodigt. Och det har egentligen inte med julen att göra. Det är själva grejen, att städa undan det som familjen hade så mycket glädje i att ta fram. Det blir en tydlig markör för att tiden går. Visst är det härligt att vi går mot ljusare tider. Men just nu vill jag inte sträva mot framtiden. Jag vill stanna klockan ett tag och vara här och nu. Dra i handbromsen. Och då fungerar det inte att ägna en dag åt att städa undan julen. Hela ut-med-det-gamla-in-med-det-nya ringer som en fruktansvärd väckarklocka en måndagsmorgon. Vakna, livet går vidare, stressa på, vila inte, skriker den. Och jag vill inte höra just det, inte nu.
Mina barn fick hänga kulorna (förlåt alla norrlänningar - pumlorna) precis hur de ville. Vi klädde granen tillsammans med kusinerna, dagen före julafton. Det gick inte tidigare, min son är noga med vissa traditioner. Älskar just den här specifika delen av granen med sin lilla samlingen av kulor. "The more the merrier". Just så som barnen vill ha det.
Tiden går för fort. Tick, tock. Idag är det tjugondag knut och då ska granen ut...
Det är jag idag - fröken motvals alltså. Det våras på Instagram, i alla tidningar och här i bloggvärlden. Jag är inte där än. Jag vill inte. Det är mörkt här. Frostigt vitt överallt. Och så kommer det att vara i månader. För våren når aldrig norra Sverige. Och just nu känns det lika bra så. Jag orkar inte. Jag känner mig trött från allt jobb och slit som förra året innebar. Har funderat en del på vad det här året ska bli för ett år och det jag landar i är:
Återhämtning: det här ska bli året jag slutar springa för framtida mål. Det är dags att börja promenera i nuet istället. För hälsan och familjens skull.
Hälsa: det här är året jag sätter min hälsa före mitt jobb. I längden vinner alla på det.
Familj: det här är året jag är en närvarande och glad mamma och fru. Och det är jag för att jag tackar nej till att vara sliten och stressad.
Vänner: det här är året jag orkar och vill lyssna, skratta och mötas igen.
Återhämtning och nystart alltså. Jag trotsar våren och stannar i julen ett tag till. Trotsar tiden och tar en pepparkaka till - för det är galet gott med pepparkakor och jag har en hel låda kvar. Lucky me. ;-)
Tittar tillbaka på året som var. Det var ett år med mycket ångest och mycket jobb. Jag hade bara ett enda mål och det var att bli klar med min doktorsavhandling. Efter många års slit ville jag få lämna den bakom mig och gå vidare. Doktorandlivet är svårt att beskriva. Det kan låta angenämt och rentav lyxigt att få studera i flera år med lön och fri arbetstid. Det som inte syns lika tydligt är de höga kraven och arbetet som är svårt att lämna - man känner sig aldrig helt klar - det finns alltid mer att göra. Först nu som doktor kunde jag ta en riktig semester utan den gnagande känslan av att jag borde skriva/läsa/räkna/tänka. Borde, borde, borde. Det ordet har följt mig som en mardröm. En känsla av att vara jagad, hela tiden, rädslan för att inte hinna, inte vara good enough. Fy så hemskt det var.
För att orka firade jag mycket under året. Även små steg i rätt riktning uppmärksammades med skumpa eller lite extra god mat. Tydliga markeringar var viktiga eftersom känslan av framgång inte riktigt ville infinna sig ändå. Stressen var för hög för att kunna stanna upp och känna glädje. Istället för att se det jag gjort var jag helt fokuserad på det jag hade kvar att göra.
Slutligen nådde jag målet. I november försvarade jag min avhandling, blev godkänd och kunde därmed gå vidare.
Så oerhört skönt för både mig och min familj. Det stora oket var borta och jag kunde börja fokusera mer på min familj och min hälsa igen. Mycket välbehövligt!
Blogg
Som en motvikt till allt skrivande startade jag den här bloggen. Det var i maj, snön låg fortfarande kvar och jag längtade efter sol och glada sommardagar. Bloggen skulle bli min kreativa oas tänkte jag. Ett ställe för det opretentiösa. Där jag kan skriva hur jag vill, om vad jag vill. Så blev det också. Bloggen blev en bra motvikt till allt jobb.
Resa
Min mamma fyllde 60 och bjöd oss till Turkiet en vecka. Jag lämnade in min avhandling till tryck dagen innan vi åkte och lämnade datorn hemma. Det var riktigt skönt! Där kunde jag faktiskt pausa, njuta och bara vara med min fina familj. Underbart var det och jag längtar tillbaka.
Hemmafix
Vi hann också med ett par mindre hemmaprojekt under året. Vi (jag och min man) gillar att renovera och fixa tillsammans - ett måste misstänker jag om man köper en gammal lägenhet med många skavanker att se över. En våningssäng förvandlades till en lekborg/sovkoja till barnen. Har skrivit om det tidigare här. Våra dörrar fick äntligen nya handtag och våra köksstolar fick nytt tyg. Båda projekten var efterlängtade och mycket välbehövliga.
Fotouppdrag
Två fina bröllop fick jag vara med och fota under sommaren. Det är alltid lika roligt. Alla är så fina och glada och detaljerna många.
Summa summarum blev det ett slitsamt år men ändå ett bra år. Det var ett år då jag såg ett slut på en lång resa, nådde målet och kunde blicka framåt. Nu kan det bara bli bättre. :-)
En ensam blomma, en helt vanlig onsdag. Njuter av det lilla, det enkla. Vi har så mycket vacker runtomkring oss. Så bra att stanna upp, ta in och njuta av det då och då. En daglig dos blomma skulle jag vilja ha. :-)
Det skriver Catia Hultquist i DNs söndagsbilaga idag. Det fångade direkt mitt intresse. När jag läser vidare förstår jag att det är ögonblicken när kaoset plötsligt tar en paus och det där speciella
Kodak moment uppstår som kameran slits fram. Så som det ofta blir för de flesta av oss, tror jag. För de är de där söta, lugna, fina stunderna som gör att man står ut med kaoset, som gör det värt det och som man därför vill kunna gå tillbaka och titta på och njuta av - inte minst då allt känns som jobbigast.
Men så kommer jag också att tänka på hur mycket det har hjälpt mig när jag får höra från den äldre generationen att det var precis samma kaos förr. Att de också hade stök-rum där tvätthögar och annat slängdes in för att slippa se eländet. Det är viktigt för min mammaroll. När man känner sig som elendigast är det skönt att höra att man är normal.
Borde vi inte ta en till bild då, när Kodak moment övergår i kaos igen. För våra barns skull. Så att de slipper skyhöga ambitioner och bara minns det tillrättalagda och glada. Även om de bilderna inte delas ut här och där så kan de ju ändå tas. För framtiden, för att neutralisera, nyansera och antagligen realisera bilden en smula. Så jag tänker att Catias rubrik var bra, kanske det bästa i hela texten, även om det antagligen inte var så hon menade.
Idag blir det totalt kaos här hemma. Galet många barn på kalas. Vi fasar och tänker att det ska genomlevas med ambitionen att så få som möjligt ska bli ledsna och så lite som möjligt ska gå sönder. Och medlet för att uppnå detta blir massa lekar, fika, spännande skattjakt och lååång filmstund. :)
Brukar tänka på det ibland. Hur olika vi reagerar och agerar i samma situation. Vi är så lika, alla människor och ändå så olika. I en lång kö fram till väskbandet på flygplatsen, till exempel. En del väntar tålmodigt, står drömmande med tomma blickar. Andra har svårt att finna sig, gilla läget och stå ut. De stressar utan att kunna agera och situatioen ser närmast olidlig ut. Sen finns det ytterligare de som verkar helt oberörda av situationen. Som umgås som om de vore hemma, på ett café eller var som helst. De skrattar, småpratar, står i klunga, någon med ryggen mot köns färdriktning. Och självklart blir den stressade obekväma typen än mer stressad om de mer avslappnade inte rör sig framåt i samma alerta stil som han/hon själv.
Har ni tänkt på detta? Riktigt fascinerande är det. Ett bra tips för alla som tvingas "gilla
läget" på flygplatser eller allehanda köer från och till.
Och jag då, vem av typerna är jag... Alla tre om jag ska vara ärlig och det
gör det hela än mer intressant, tycker jag. Samma situation, samma person och
så olika reaktion. Vad trevligt man kan ha det om man lyckades hitta
"häng"-attityden lite oftare. Ska öva på det!
Och det var just vad jag behövde höra idag. Jag springer ofta fram i livet, ska hinna med så mycket för att nå mål i horisonten. När jag nått dem är det sällan jag riktigt kan njuta och fira för då har jag redan siktet mot nya mål, stora som små. Det är inte att suga musten ur livet, det är att hinna med så mycket som möjligt utan att njuta. Det får bli slut på det nu. Bromsa in en smula... Och planera i mer tid för "must".
