Att jobba undan för att kunna njuta och vila sen - är ett gissel som jag (och min man) ofta fastnar i. Vi har svårt att låta vara. Att skita i smuliga bord, posthögar, leksaker och tvättkassar.
Och... Vi glömmer ofta bort att det går att njuta under tiden. Att hela livet ska levas. Att vi inte bara lever för sen. Vi glömmer bort att njuta under städning, tvättning och matlagning. Vi jobbar undan för sen. Och sen... Är vi för trötta för att njuta.
Men det är det inte för mig just nu. Jag tycker att det är skitsvårt. Hitta balansen. Hitta sig själv. Älska livet. Må bra. Göra gott. Arbeta... Orka. Känna livslust. Ha energi. Sova. Vara avslappnad. Välja rätt.
Därför är jag tacksam idag för alla ni kloka som lagt ner så mycket möda på att skriva handböcker om livsvisdom.
Nu ska jag bara orka läsa, tänka, analysera, begrunda, känna in och förändra.
Sen blir allting bra...
Kropp och själ från A till Ö, en handbok i livet. Av Lena Leierth
Wabi sabi, tidlös visdom. Av Agneta Nyholm Winqvist
På väg mot livsvisdom, en guide i vardagen. Av Marta Gullberg Weston
Jag har sakta sakta börjat inse vad jag gjort fel.
För att bättre förstå och reda ut det här för mig själv dammar jag av min gamla blogg. Ser att den slutade ungefär på samma ställe som jag nu börjar. Jag försökte hålla kompassriktningen rätt men ändå misslyckades jag så totalt. Tja, det var väl inte bara mitt fel. Och, ja, jag ser att det är lätt att gå vilse i denna galna värld. Men ändå. Jag blir ändå förvånad över hur fel jag hamnade, och så lätt.
Jag har presterat mig själv till utmattning en gång. Jag var sjuk 2003. Sen var jag faktiskt rätt stolt över att jag blev frisk igen ganska snabbt (ha, ha, hur sjukt är inte det, att prestera sig frisk från prestation). Tillbaka i arbete efter ca 3 månader (visserligen på halvfart). Jag kände mig snudd på pånyttfödd. Hade lärt mig att andas, njuta av livet, välja rätt och bra. Det var faktiskt himla bra då också. Kompassen var inställd på den sunda vägen med nyttig mat, yoga, livsglädje.
Det höll i sig ett par år. Sedan föddes min son, på tok för tidigt. Mitt i graviditeten faktiskt och det blev en tuff resa. I tråkiga sjukhussalar och med en ständig gnagande oro hamnade det goda livet på paus. Fikan kändes viktigare än rågbröd och utbudet begränsades till det sjukhusen serverade - ja alla som någon gång ätit på sjukhus vet ju hur kulinariskt det är. Det finns inte så mycket livsglädje i den brunsåsen.
Alla som behövt inruta livet efter 36 mediciner som ska ges dygnet runt vet också att det är ett omänskligt upplägg av livet. Ingen flexibilitet. Inget "äsch, det är inte så viktigt". Ingen sovmorgon, ingen spontanpromenad, ingenting spontant alls. Allt planerat och inrutat. För jo, det var faktiskt viktigt, livsviktigt. Och alla som därtill behövt tortera sitt eget barn med sonder, sprutor och lavemang vet att man går sönder lite inombords, varje gång. För att det går emot ditt hjärta. Du gör det inte för att du vill utan för att du måste. Förnuftet över hjärtat. Kunskap före känsla.
Vi lärde oss, min man och jag, att träda in och ut ur en roll som maskiner. Vi kände oss och var som maskiner. Vi kunde vara hur trötta som helst men utförde ändå våra inövade procedurer när klockan ringde eller larmet gick. Och det var ofta. Däremellan pausade vi och försökte njuta av livet. Men vi lärde oss att aldrig riktigt slappna av helt. Plötsligt blev läget akut och livsviktigt igen. Vi behövde vara redo. Och vi kunde aldrig gå någonstans utan noga planering, packning, och kontroll. Ingenting spontant.
Där någonstans, i det livet, tror jag kompassen började snurra fel, igen.
Stäng av, sluta känn, bara gör. Jag blev expert på att stänga av min egen kropps signaler.
Som mamma till ett svårt sjukt barn var maskinläget en fördel, något användbart och bra. I livet efter... Ja, då såg jag det dumt nog inte som något tillfälligt sjukt utan fortfarande som något användbart. Jag såg min maskinsida som en styrka och en fördel. Den kunde jag koppla på för att skriva min avhandling. Jag kunde hoppa över raster och mat, det var fantastiskt. Livet som en maskin. Visst låter det härligt??? Jag kunde ju alltid ta paus, och njuta sen, när jag var klar.
Jag trodde att jag skulle bli klar. Klar med vad då? Livet?
Det fanns alltid nya utmaningar. När min avhandling var klar låg jag redan efter i ett annat projekt som redan startat. Det fanns ingen tid att pausa. Som nydisputerad ska du visa dig kompetent och hungrig. Ja... Resten av livet ska du visa dig kompetent och hungrig tror jag. Eller?
Ju fler maskiner vi blir, desto hårdare blir arbetsklimatet, desto hårdare blir kraven. Mer, mer, snabbare, snabbare. Vi måste ständigt bli bättre men samtidigt effektivare. Konkurrensen är påtaglig.
Visst är vi bra, vi som orkar, vi som håller, vi som kan!
Vad trodde jag egentligen? Trodde jag på allvar att jag skulle bli belönad med mer fri tid om jag bara jobbade undan alla måsten lite snabbare. Jobba undan nu, så kan du leva sen. När skulle den där pausen komma, då jag skulle leva och andas fritt och lugnt? Livet var moroten som hägrade framför mig, fastsnurrad på pinnen jag själv höll i min hand. Trodde jag ens på det själv? Tänkte jag överhuvudtaget?
Jag har aldrig blivit belönad med mer fri tid. Aldrig, trots ökad effektivitet. Den enda belöning jag fått är mer uppdrag. Och det blev jag.... glad över...
Jag var så sjuk. Jag fattade ingenting. Jag hade slutat tänka, slutat känna. Jag hade helt kastat min egen kompass i soptunnan.
Åren gick och det visade sig till slut att jag visst var människa också. En människa som hade behövt gräva fram sin inre kompass, damma av den och börja titta på den.
För nu, 15 år efter mitt första utmattningssyndrom är jag utmattad igen. Jag som trodde att jag aldrig kunde bli sjuk av stress igen. Jag visste ju var min gräns gick. Kunde balansera på gränsen perfekt. En prima ballerina. Så jäkla tokfel jag hade.
Fjärde månaden nu. Lite bättre men inte bra.
Och nu börjar jag inse på allvar vad det är jag gjort fel. Det är så mycket så att jag knappt vet var jag ska börja.
Det är svårt att förändra sitt liv. Speciellt när målet är att kliva tillbaka in i en roll som gjort dig sjuk. Axla samma ansvar, jobba mot samma mål, men på ett friskt sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det ska gå till, bara att jag inte kan göra på samma sätt som förra gången. Massor behöver ändras. Mitt sätt att tänka, agera, känna, lyssna, prioritera, andas, vara, göra och inte göra. Jag behöver skrota maskinen i mig och väcka liv i människan.
Resan från human doing till human being börjar nu. Undrar vart det kommer leda mig.
Jag bläddrade lite i en bok om att hitta balans i livet och fastnade vid frågan "Har du någon vilodag i veckan?". Ja, tänkte jag spontant. För jag jobbar ju inte varje dag... Men, det beror förstås på vad det är man menar med att jobba. Om jag räknar in alla måsten jag har i huvudet utöver mitt betalda arbete ja då blir svaret ett helt annat. Det är, tvätt och städ och fix och trix mest hela tiden.
En vilodag. En dag för umgänge. En dag utan måsten. Vad skönt!
Nu är det påskledigt och som upplagt för att hinna med lite mer vila än vanligt. Varför inte stanna kvar i sängen lite längre och busa med barnen? Perfekt start på en vilodag!
Dottern tycker att mitt nattlinne är sååå fint. :) Idag är det söndag och Fabriken fylls med härliga bilder igen. Att kika in där med en kopp kaffe i handen känns också som ett typiskt bra vilodagsgöra!
Det är skönt med stugliv som kontrast till vardag och jobb. Vi växlar frisk luft med soffhäng. Alla projekt, tvätthögar och annat som tar energi har vi lämnat hemma. Skönt. Jag kände ett stort behov av vila. Ovanligt stort. Snart fick jag veta varför. Feber. Man kan bli knäpp över mindre. Vågar inte ens tänka på hur veckan kommer att bli. Får ta dagarna som de kommer och hoppas på det bästa. Finns inte mer att göra.
Fabriken har söndagsbilder idag. Det och vasaloppet blir mitt sällskap idag när familjen utmanar backarna på gården.
Februari var månaden då vi gick om varandra. Inget var normalt. Alltid någon sjuk. Evigt pusslande med att få vardagsbestyren att gå ihop. Ond hals. Te istället för kaffe. Mycket hemmavaro.
Tack och lov för att februari är de goda apelsinernas tid.
Februari var också månaden då tulpanerna klev över tröskeln till vårt hem. I de dystraste sjukdomstider livar de upp och ger hopp om vår.
Mitt i alltihop har det också hänt mycket i mitt forskarliv. Varje vecka något nytt. Avslutade februari med en kick-off i ett nytt projekt med Scania. Nya utmaningar. Nya framtidsvisioner.
Nu väntar mars och jag hoppas och ser fram emot att det bli månaden vi susar ner för (barn)backarna, njuter av vårsol på renfällar och träffar våra vänner igen.
När jag är trött, sliten, hängig, eller sjuk låter jag alla ambitioner falla platt. Väljer vila framför träning. Det enkla och osunda framför det som egentligen är bra för mig och återhämtningen. Så otroligt dumt, egentligen. Men också himla skönt. Sen kommer den där dagen då livsandarna börjar återvända och man vänder blicken från tv:n och förfäras av misären. När jag plötsligt blir tokless på att ha livet i oordning och äcklad av allt osunt jag stoppat i mig. Nu är jag där. Enough! Nu blir det ett ordentligt godisstopp ett tag (som jag redan skrivit om tidigare) och för att boosta lite kör jag en detox på det. Komplicerade grejer är ingenting för mig, det ska vara enkelt. Den här kuren har jag testat förr - efter en lång sjukdomsperiod vid samma tidpunkt förra året faktiskt. Jag tyckte att den hjälpte, även om det var högst ovetenskapligt testat på bara mig och i kombination med att jag samtidigt ändrade en del annat. Men, men, jag kör den igen. Och hoppas på mirakel. ;)
Nu börjar vårsolen leta sig in och det känns som om allting lättar här hemma en smula. Trots att solen obarmhärtigt avslöjar det enorma behovet av en ordentlig vårstädning så njuter jag.
Provade en gammal sötsaksfavorit igen i helgen. Har alltid tänkt att det här är rätt nyttigt godis. Visst det innehåller mest naturliga råvaror men speciellt nyttigt är det knappast. Väldigt sött. Jag försöker att välja lite bättre alternativ för att komma ut ur sjukträsket för känna mig frisk och stark igen. Jag vill ha energin tillbaka. Inser att det knappast är i godishyllorna jag hittar min genväg. Fast gott var det. Nästa helg får det bli blomkålsdipp eller möjligen en god ost och vindruvor. Gott det också och nog så festligt.
En avbruten tulpan... Fin som solitär. Faktiskt mycket finare än buketten den kommer ifrån.
Hoppas att ni har haft en bra helg. Vi hoppas innerligt att det var idag allt vände för oss. Vi hade en febertopp på 39,6 i familjen igår och banne mig, det måste ha varit den sista. För nu är vi riktigt less. Två veckor med sjukdom idag. Tre veckor totalt senaste månaden. Fy.
Det här är mitt bidrag till Fabrikens söndagsbilder idag.
Bilder från mitt Instagramkonto (drgrane) skvallrar om mycket hemmavarande. Några delar lugn och ro med fika och mys och en stor portion sjuka barn. Det var hög feber som inte ville ge med sig och hosta som skakade om de små kropparna - framför allt sonens. Han är lungsjuk och behöver lite extra omsorger och pyssel under sådana här sjukperioder. Vi är glada så länge vi har honom hemma. Tråkiga sjukhusrum har vi sett nog av. Det blev några bilder på helgens hemmapysselprojekt också - man får ju passa på när man ändå är låst hemmavid. Schackrutigt golv till lilla toaletten. Det är inte helt klart än men effekten är ändå slående och vi njuter. Kul är det att fixa och förändra. Och när man väljer själv så blir det ju dessutom alltid i ens egen smak. ;)
Här skulle jag ha varit i helgen. På Yasuragi, Hasseludden. Yogamassage och övernattning med bästa mannen var bokat. Det var en av mina disputationspresenter och det hade varit galet skönt att komma iväg på något sådant just nu. En plats där allt går ut på att njuta, ta det lugnt och ta hand om sig själv. Tur att det finns sådana ställen. Det är inte alltid så lätt att hinna med sig själv i vardagshetsen.
Men nu blev det ingen stockholmsweekend och Yasuragi den här helgen. Influensan satte stop för det och jag är oerhört glad över att vi var förnuftiga nog att köpa till avbokningsskydd för både resa och spa. Det brukar ju sällan behövas men just den här gången sparade vi mycket på det. Skönt. Vi får ta sikte på en ny helg och hoppas att vi varit sjuka nog för ett tag.
Istället blev det en lugn familjehelg. Sonen fick en ny Skylander för ett tappert sjukhusbesök och mycket tid har spenderats med spel och film i soffan. Vi passade på att utnyttja hemmaisoleringen till lite hemmapyssel också. Lilla toaletten fick schackrutigt golv (äntligen) och golvsocklar. Det tar sin tid att renovera men det går i varje fall framåt. Det har lagts mycket tid på förarbete men just den här helgen blev det en påtaglig förändring som lyfte och syns. Jättekul! Nu kvarstår bara lister runt dörren och en ny tröskel...
Egentligen skulle jag ha jobbat massor den här veckan. Egentligen skulle vi vara i Stockholm just nu. Egentligen... Istället blev det VAB, hängigt, hostigt och febrigt. Livet blir inte alltid som man planerar. På alla hjärtans dag satt jag med barnen på sjukhuset - en liten extra koll bara eftersom sonen är lungsjuk. Romantiskt, njae knappast. Men barnen var superduktiga och väldigt rara och väl värda massor av hjärtechoklad. Men så var det det där med aptiten. Aldrig har väl choklad räckt så länge. Så vi mumsar hjärtechoklad i dag också. :)
Förra veckan kom julstämningen ett steg över tröskeln till vårt hem. Jag njuter av pepparkakor och clementiner. Finns det något godare?
Kickade även igång Dr Grane 1.0. Nu får det vara slut på självmisshandeln för ett tag. Jag byter den mot mer hälsosamma val som förvisso kan upplevas rätt plågsamma de med. Tränat har jag förvisso alltid gjort men nu ska det bli tätare mellan gångerna och framför allt det ska ha högre prioritet i mitt liv än vad det har haft senaste tiden. Tackade även ja till att vara med i en körsimulatorstudie. Alltid lika kul. Dessutom rätt skönt att vara på andra sidan - testperson - denna gång.
På kvällarna har jag tänt massor av ljus och hängt i soffan så fort barnen slocknat bakom sitt draperi. Så skönt med mysiga soffkvällar med spännande serier att följa som kontrast till kvällsjobbande. Njuter!
Fnitter, god mat och tjejsnack i läcker miljö... Kan man starta helgen på bättre sätt?
Ett Turkiskt Hamam, så väl det passade mig. Fuktigt varmt, vatten att hälla över sig, en stor varm marmorbänk att vila på, vackert och fridfullt. Finsk bastu i alla ära men i ett Hamam trivs jag bättre.
Det har varit mycket jobb och anspänning för mig. Nu vill jag fokusera på att få till ett mer vilsamt liv. Då skulle det passa ypperligt med många hamam-bad. Synd att det är så långt till Turkiet.Tur att jag har badkar! Inte samma sak men good enough!
De här bilderna blir mitt bidrag till Fabrikens söndagsbilder.
