Man ska aldrig ropa hej... Som man säger. Och tyvärr stämmer det ibland. Efter en veckas VAB med två sjuklingar såg det ut att bli bättre, verkligen. Febern började släppa sitt grepp och barnen började att bli pigga och less. Bra tecken. Vi har varit oroliga för sonens lungor. Därför blev vi riktigt förvånade när det var dottern som plötsligt segnade och ropade aj, aj, hela natten... En sprucken trumhinna på det och penicillinkuren var ett faktum. Sitter nu och jobbar/bloggar med en sovandes sjukling i knät. Rätt mysigt faktiskt. Men kan vi inte få bli friska snart, va, snälla.