För att bättre förstå och reda ut det här för mig själv dammar jag av min gamla blogg. Ser att den slutade ungefär på samma ställe som jag nu börjar. Jag försökte hålla kompassriktningen rätt men ändå misslyckades jag så totalt. Tja, det var väl inte bara mitt fel. Och, ja, jag ser att det är lätt att gå vilse i denna galna värld. Men ändå. Jag blir ändå förvånad över hur fel jag hamnade, och så lätt.
Jag har presterat mig själv till utmattning en gång. Jag var sjuk 2003. Sen var jag faktiskt rätt stolt över att jag blev frisk igen ganska snabbt (ha, ha, hur sjukt är inte det, att prestera sig frisk från prestation). Tillbaka i arbete efter ca 3 månader (visserligen på halvfart). Jag kände mig snudd på pånyttfödd. Hade lärt mig att andas, njuta av livet, välja rätt och bra. Det var faktiskt himla bra då också. Kompassen var inställd på den sunda vägen med nyttig mat, yoga, livsglädje.
Det höll i sig ett par år. Sedan föddes min son, på tok för tidigt. Mitt i graviditeten faktiskt och det blev en tuff resa. I tråkiga sjukhussalar och med en ständig gnagande oro hamnade det goda livet på paus. Fikan kändes viktigare än rågbröd och utbudet begränsades till det sjukhusen serverade - ja alla som någon gång ätit på sjukhus vet ju hur kulinariskt det är. Det finns inte så mycket livsglädje i den brunsåsen.
Alla som behövt inruta livet efter 36 mediciner som ska ges dygnet runt vet också att det är ett omänskligt upplägg av livet. Ingen flexibilitet. Inget "äsch, det är inte så viktigt". Ingen sovmorgon, ingen spontanpromenad, ingenting spontant alls. Allt planerat och inrutat. För jo, det var faktiskt viktigt, livsviktigt. Och alla som därtill behövt tortera sitt eget barn med sonder, sprutor och lavemang vet att man går sönder lite inombords, varje gång. För att det går emot ditt hjärta. Du gör det inte för att du vill utan för att du måste. Förnuftet över hjärtat. Kunskap före känsla.
Vi lärde oss, min man och jag, att träda in och ut ur en roll som maskiner. Vi kände oss och var som maskiner. Vi kunde vara hur trötta som helst men utförde ändå våra inövade procedurer när klockan ringde eller larmet gick. Och det var ofta. Däremellan pausade vi och försökte njuta av livet. Men vi lärde oss att aldrig riktigt slappna av helt. Plötsligt blev läget akut och livsviktigt igen. Vi behövde vara redo. Och vi kunde aldrig gå någonstans utan noga planering, packning, och kontroll. Ingenting spontant.
Där någonstans, i det livet, tror jag kompassen började snurra fel, igen.
Stäng av, sluta känn, bara gör. Jag blev expert på att stänga av min egen kropps signaler.
Som mamma till ett svårt sjukt barn var maskinläget en fördel, något användbart och bra. I livet efter... Ja, då såg jag det dumt nog inte som något tillfälligt sjukt utan fortfarande som något användbart. Jag såg min maskinsida som en styrka och en fördel. Den kunde jag koppla på för att skriva min avhandling. Jag kunde hoppa över raster och mat, det var fantastiskt. Livet som en maskin. Visst låter det härligt??? Jag kunde ju alltid ta paus, och njuta sen, när jag var klar.
Jag trodde att jag skulle bli klar. Klar med vad då? Livet?
Det fanns alltid nya utmaningar. När min avhandling var klar låg jag redan efter i ett annat projekt som redan startat. Det fanns ingen tid att pausa. Som nydisputerad ska du visa dig kompetent och hungrig. Ja... Resten av livet ska du visa dig kompetent och hungrig tror jag. Eller?
Utveckling, utveckling, utveckling. Lönsamhet, lönsamhet, lönsamhet. Effektivitet, effektivitet, effektivitet.
Ju fler maskiner vi blir, desto hårdare blir arbetsklimatet, desto hårdare blir kraven. Mer, mer, snabbare, snabbare. Vi måste ständigt bli bättre men samtidigt effektivare. Konkurrensen är påtaglig.
Visst är vi bra, vi som orkar, vi som håller, vi som kan!
Vad trodde jag egentligen? Trodde jag på allvar att jag skulle bli belönad med mer fri tid om jag bara jobbade undan alla måsten lite snabbare. Jobba undan nu, så kan du leva sen. När skulle den där pausen komma, då jag skulle leva och andas fritt och lugnt? Livet var moroten som hägrade framför mig, fastsnurrad på pinnen jag själv höll i min hand. Trodde jag ens på det själv? Tänkte jag överhuvudtaget?
Jag har aldrig blivit belönad med mer fri tid. Aldrig, trots ökad effektivitet. Den enda belöning jag fått är mer uppdrag. Och det blev jag.... glad över...
Jag var så sjuk. Jag fattade ingenting. Jag hade slutat tänka, slutat känna. Jag hade helt kastat min egen kompass i soptunnan.
Åren gick och det visade sig till slut att jag visst var människa också. En människa som hade behövt gräva fram sin inre kompass, damma av den och börja titta på den.
För nu, 15 år efter mitt första utmattningssyndrom är jag utmattad igen. Jag som trodde att jag aldrig kunde bli sjuk av stress igen. Jag visste ju var min gräns gick. Kunde balansera på gränsen perfekt. En prima ballerina. Så jäkla tokfel jag hade.
Fjärde månaden nu. Lite bättre men inte bra.
Och nu börjar jag inse på allvar vad det är jag gjort fel. Det är så mycket så att jag knappt vet var jag ska börja.
Det är svårt att förändra sitt liv. Speciellt när målet är att kliva tillbaka in i en roll som gjort dig sjuk. Axla samma ansvar, jobba mot samma mål, men på ett friskt sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det ska gå till, bara att jag inte kan göra på samma sätt som förra gången. Massor behöver ändras. Mitt sätt att tänka, agera, känna, lyssna, prioritera, andas, vara, göra och inte göra. Jag behöver skrota maskinen i mig och väcka liv i människan.
Resan från human doing till human being börjar nu. Undrar vart det kommer leda mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar