Framtiden...

Jag har aldrig varit bra på att sia om framtiden. Tvärtom, jag har varit något bakåtsträvande. Har själv aldrig förstått varför. För jag tycker inte att det var bättre förr, verkligen inte. Och jag tar till mig det mesta (efter ett tag) och vill ha förändringar. Jag tycker i stort sätt att förändring är bra och att vi går mot en ljusare framtid, om än något trögt. Jag gillar tanken om el-bilar, smarta hjälpmedel, snabbare datorer, etc etc.

Men, jag trodde Internet var en trend att liknas med bakmaskinen, väntade tills det krävdes av mig att skaffa e-postadress, för att inte tala om hur sen jag var med att skaffa mobiltelefon. Varför? Antar att det var för att jag inte såg behovet - även om det är väldigt svårt att förstå idag då såväl internet, mail och mobil följer med mig vart jag än går.

Hmmm, så när jag känner som Malin Ullgren i DN (När jag säger dagstidning menar jag – innerst inne – enbart papperstidning) som vill ha kvar papperstidningar så inser jag att papperstidningens tid snart är passé. jag inser också att jag inte kommer att förstå varför jag ville ha kvar papperstidningen och att jag kommer att ta till mig de nya nättidningarna med hull och hår - antagligen. För det är ju så det brukar vara med mig och den hör typen av ny teknik. Det jag är skeptisk till kommer jag att vara beroende av den några år senare... Är det en självbevarelsedrift?

Så till ambivalensen igen. Jag skulle tro att det är så att jag är snabb att hejja på all utveckling som jag bara ser fördelar med. Allt som leder till säkrare och mer effektiva arbetsmiljöer, till exempel, eller teknik som för oss närmare ett mer miljövänligt sätt att leva. Men när jag inte ser behovet klart och tydligt blir jag skeptisk. Och så finns det nostalgi med och spökar. Jag ser ju pappershögarna hemma. Det är både jobbigt att slösa så mycket papper (miljöbov) och att släpa på det till återvinningen. Men formatet, prasslet, känslan, det är nog den jag inte vill släppa helt.