Då var det väl dags då... Jag vet, de flesta är redan less. De flesta har redan rensat undan julen sedan länge. För mig känns det en smula sorgligt och vemodigt. Och det har egentligen inte med julen att göra. Det är själva grejen, att städa undan det som familjen hade så mycket glädje i att ta fram. Det blir en tydlig markör för att tiden går. Visst är det härligt att vi går mot ljusare tider. Men just nu vill jag inte sträva mot framtiden. Jag vill stanna klockan ett tag och vara här och nu. Dra i handbromsen. Och då fungerar det inte att ägna en dag åt att städa undan julen. Hela ut-med-det-gamla-in-med-det-nya ringer som en fruktansvärd väckarklocka en måndagsmorgon. Vakna, livet går vidare, stressa på, vila inte, skriker den. Och jag vill inte höra just det, inte nu.
Mina barn fick hänga kulorna (förlåt alla norrlänningar - pumlorna) precis hur de ville. Vi klädde granen tillsammans med kusinerna, dagen före julafton. Det gick inte tidigare, min son är noga med vissa traditioner. Älskar just den här specifika delen av granen med sin lilla samlingen av kulor. "The more the merrier". Just så som barnen vill ha det.
Tiden går för fort. Tick, tock. Idag är det tjugondag knut och då ska granen ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar