Det skriver Catia Hultquist i DNs söndagsbilaga idag. Det fångade direkt mitt intresse. När jag läser vidare förstår jag att det är ögonblicken när kaoset plötsligt tar en paus och det där speciella
Kodak moment uppstår som kameran slits fram. Så som det ofta blir för de flesta av oss, tror jag. För de är de där söta, lugna, fina stunderna som gör att man står ut med kaoset, som gör det värt det och som man därför vill kunna gå tillbaka och titta på och njuta av - inte minst då allt känns som jobbigast.
Men så kommer jag också att tänka på hur mycket det har hjälpt mig när jag får höra från den äldre generationen att det var precis samma kaos förr. Att de också hade stök-rum där tvätthögar och annat slängdes in för att slippa se eländet. Det är viktigt för min mammaroll. När man känner sig som elendigast är det skönt att höra att man är normal.
Borde vi inte ta en till bild då, när Kodak moment övergår i kaos igen. För våra barns skull. Så att de slipper skyhöga ambitioner och bara minns det tillrättalagda och glada. Även om de bilderna inte delas ut här och där så kan de ju ändå tas. För framtiden, för att neutralisera, nyansera och antagligen realisera bilden en smula. Så jag tänker att Catias rubrik var bra, kanske det bästa i hela texten, även om det antagligen inte var så hon menade.
Idag blir det totalt kaos här hemma. Galet många barn på kalas. Vi fasar och tänker att det ska genomlevas med ambitionen att så få som möjligt ska bli ledsna och så lite som möjligt ska gå sönder. Och medlet för att uppnå detta blir massa lekar, fika, spännande skattjakt och lååång filmstund. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar