Har lägenheten för mig själv för en stund. Så tyst. Som om allt liv här hemma stannat upp. Känner mig som en betraktare av en stillbild. Kontrasten är stor eftersom det brukar vibrera av energi här hemma. Men spår av liv finns kvar. Överallt där jag tittar. Det där som jag ofta suckar åt väljer jag att le mot istället. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg (en liten tanke) och tänkte bli bättre på det, att le mot spåren av liv.
Kuddarna i soffan. De ligger aldrig så som jag vill ha dem. Oftast samlas de i en hög på golvet. Idag har de istället krupit ihop och samlats i ett hörn. Och så har en kompis kommit på besök - Barbapapa. Han brukar inte alls bo i soffan - när det är jag som får bestämma -men nu är ju detta ett hem där vi är flera som samsas och bor och då blir det lite gott och blandat av alla de smaker. Väljer att låta det vara, le, ta en bild och gå vidare.
Ha, ha, det här var faktiskt riktigt kul. Ju mer jag tittar, desto mer ser jag. Till och med här, på vårt hår-slitar-projekt: tvätt av hissgardiner med alla dess pinnar och snören - har det hamnat en liten krabat. Hur lyckades du ta dig dit upp månne? Och vad gör du där? En rosa dinosaurie i ett gigantiskt vitt landskap. Barns fantasi vet inga gränser. Tänk vad tråkiga vi vuxna måste vara, ur barnens perspektiv.
Ja visst är det mysigt att hitta små spår efter sin lilla krabat! :)
SvaraRaderaTack för kommentaren inne hos mig. Håller med dig om att det är kul att ha lite planerande kvar.
//Elin