En liten tanke...

Jag har kikat runt lite på alla charmiga hallar som presenterats i Fabriken och slås av hur många det är som besväras av just det, charmen, i hallarna. Jag syftar på alla spår av liv som finns där. Jag skrev just om det inne hos Anna på Rackarungar för det var där det slog mig. Och då ville jag även skriva det här. Nämligen att vi måste sluta eftersträva det själlösa, kalla och ogästvänliga. Det är förstås en svår balansgång det där. Men absolut värt att fundera över.

Det går att få perfekta, absolut rena och välordnade hallar. Jag har själv sett en del sådana hem under mina barnaår. Men de hallarna kräver disciplin, stenhård disciplin och med det kommer ett pris. Människan är ofta inte så perfekt. Att komma hem till en sådan miljö känns inte välkomnande. Inte alls. Det är snudd på obehagligt. Vad jag än för med mig in så fular jag ner, typ. Står inte skorna i exakt räta rader, helst efter färg och storlek så sticker det ut. Kanske lika bra att inte syns alls då. Och vad blir det för hem? Ett hem där vi inte passar in, inte är välkomna.

Jag tror att det är absolut nödvändigt att skapa viss ordning i kaoset, kanske speciellt om det finns småbarn i huset som ska få med sig sina vantar och mössor på stressiga morgnar. Hyllor, fack och fiffiga lösningar som underlättar vardagen är super. Mer sådant. Och ta bort allt som skapar olustkänslor. Den där väskan som stått i hallen så långt bak i tiden du kan minnas, som ska upp på vinden, utan att det blivit av. Den väskan ska tas hand om omedelbart, för den skapar dåliga känslor och talar om för dig att du inte får saker gjorda. Och det är inte den känslan och tanken vi bör och behöver mötas av när vi kommer hem. Ställ dit saker som får dig att le istället.

Och så tillbaka till balansgången. Var går gränsen för ordning och reda. När börjar vi nå gränsen där det varma välkomnande tippar över mot det stela, kalla? Jag tror att en del ligger i småsakerna, de små spåren vi lämnar efter oss. De är dem jag tror vi ska sluta sucka över och istället börja le mot. Det är små spår av liv, spår som säger att här mår vi bra och känner oss hemma. En hall med lite oreda är en hall som är varm och välkomnande. För så slänger man inte sina kläder i stela och ogästvänliga hallar - tänk på det. Spåren är små tecken på att hemmet mår bra, att ni trivs, även om det blir en del plockande. Anna hade ställt ett kakfat med nivåer, för allt smådritt, på en framträdande plats i sin hall. Jag fick känslan av att smådrittet lyftes upp, nästan hyllades. Fint och smart!

Det var där ur jag fick den här tanken...