Att jobba undan för att kunna njuta och vila sen - är ett gissel som jag (och min man) ofta fastnar i. Vi har svårt att låta vara. Att skita i smuliga bord, posthögar, leksaker och tvättkassar.
Och... Vi glömmer ofta bort att det går att njuta under tiden. Att hela livet ska levas. Att vi inte bara lever för sen. Vi glömmer bort att njuta under städning, tvättning och matlagning. Vi jobbar undan för sen. Och sen... Är vi för trötta för att njuta.
Men det är det inte för mig just nu. Jag tycker att det är skitsvårt. Hitta balansen. Hitta sig själv. Älska livet. Må bra. Göra gott. Arbeta... Orka. Känna livslust. Ha energi. Sova. Vara avslappnad. Välja rätt.
Därför är jag tacksam idag för alla ni kloka som lagt ner så mycket möda på att skriva handböcker om livsvisdom.
Nu ska jag bara orka läsa, tänka, analysera, begrunda, känna in och förändra.
Sen blir allting bra...
Kropp och själ från A till Ö, en handbok i livet. Av Lena Leierth
Wabi sabi, tidlös visdom. Av Agneta Nyholm Winqvist
På väg mot livsvisdom, en guide i vardagen. Av Marta Gullberg Weston
Jag har sakta sakta börjat inse vad jag gjort fel.
För att bättre förstå och reda ut det här för mig själv dammar jag av min gamla blogg. Ser att den slutade ungefär på samma ställe som jag nu börjar. Jag försökte hålla kompassriktningen rätt men ändå misslyckades jag så totalt. Tja, det var väl inte bara mitt fel. Och, ja, jag ser att det är lätt att gå vilse i denna galna värld. Men ändå. Jag blir ändå förvånad över hur fel jag hamnade, och så lätt.
Jag har presterat mig själv till utmattning en gång. Jag var sjuk 2003. Sen var jag faktiskt rätt stolt över att jag blev frisk igen ganska snabbt (ha, ha, hur sjukt är inte det, att prestera sig frisk från prestation). Tillbaka i arbete efter ca 3 månader (visserligen på halvfart). Jag kände mig snudd på pånyttfödd. Hade lärt mig att andas, njuta av livet, välja rätt och bra. Det var faktiskt himla bra då också. Kompassen var inställd på den sunda vägen med nyttig mat, yoga, livsglädje.
Det höll i sig ett par år. Sedan föddes min son, på tok för tidigt. Mitt i graviditeten faktiskt och det blev en tuff resa. I tråkiga sjukhussalar och med en ständig gnagande oro hamnade det goda livet på paus. Fikan kändes viktigare än rågbröd och utbudet begränsades till det sjukhusen serverade - ja alla som någon gång ätit på sjukhus vet ju hur kulinariskt det är. Det finns inte så mycket livsglädje i den brunsåsen.
Alla som behövt inruta livet efter 36 mediciner som ska ges dygnet runt vet också att det är ett omänskligt upplägg av livet. Ingen flexibilitet. Inget "äsch, det är inte så viktigt". Ingen sovmorgon, ingen spontanpromenad, ingenting spontant alls. Allt planerat och inrutat. För jo, det var faktiskt viktigt, livsviktigt. Och alla som därtill behövt tortera sitt eget barn med sonder, sprutor och lavemang vet att man går sönder lite inombords, varje gång. För att det går emot ditt hjärta. Du gör det inte för att du vill utan för att du måste. Förnuftet över hjärtat. Kunskap före känsla.
Vi lärde oss, min man och jag, att träda in och ut ur en roll som maskiner. Vi kände oss och var som maskiner. Vi kunde vara hur trötta som helst men utförde ändå våra inövade procedurer när klockan ringde eller larmet gick. Och det var ofta. Däremellan pausade vi och försökte njuta av livet. Men vi lärde oss att aldrig riktigt slappna av helt. Plötsligt blev läget akut och livsviktigt igen. Vi behövde vara redo. Och vi kunde aldrig gå någonstans utan noga planering, packning, och kontroll. Ingenting spontant.
Där någonstans, i det livet, tror jag kompassen började snurra fel, igen.
Stäng av, sluta känn, bara gör. Jag blev expert på att stänga av min egen kropps signaler.
Som mamma till ett svårt sjukt barn var maskinläget en fördel, något användbart och bra. I livet efter... Ja, då såg jag det dumt nog inte som något tillfälligt sjukt utan fortfarande som något användbart. Jag såg min maskinsida som en styrka och en fördel. Den kunde jag koppla på för att skriva min avhandling. Jag kunde hoppa över raster och mat, det var fantastiskt. Livet som en maskin. Visst låter det härligt??? Jag kunde ju alltid ta paus, och njuta sen, när jag var klar.
Jag trodde att jag skulle bli klar. Klar med vad då? Livet?
Det fanns alltid nya utmaningar. När min avhandling var klar låg jag redan efter i ett annat projekt som redan startat. Det fanns ingen tid att pausa. Som nydisputerad ska du visa dig kompetent och hungrig. Ja... Resten av livet ska du visa dig kompetent och hungrig tror jag. Eller?
Ju fler maskiner vi blir, desto hårdare blir arbetsklimatet, desto hårdare blir kraven. Mer, mer, snabbare, snabbare. Vi måste ständigt bli bättre men samtidigt effektivare. Konkurrensen är påtaglig.
Visst är vi bra, vi som orkar, vi som håller, vi som kan!
Vad trodde jag egentligen? Trodde jag på allvar att jag skulle bli belönad med mer fri tid om jag bara jobbade undan alla måsten lite snabbare. Jobba undan nu, så kan du leva sen. När skulle den där pausen komma, då jag skulle leva och andas fritt och lugnt? Livet var moroten som hägrade framför mig, fastsnurrad på pinnen jag själv höll i min hand. Trodde jag ens på det själv? Tänkte jag överhuvudtaget?
Jag har aldrig blivit belönad med mer fri tid. Aldrig, trots ökad effektivitet. Den enda belöning jag fått är mer uppdrag. Och det blev jag.... glad över...
Jag var så sjuk. Jag fattade ingenting. Jag hade slutat tänka, slutat känna. Jag hade helt kastat min egen kompass i soptunnan.
Åren gick och det visade sig till slut att jag visst var människa också. En människa som hade behövt gräva fram sin inre kompass, damma av den och börja titta på den.
För nu, 15 år efter mitt första utmattningssyndrom är jag utmattad igen. Jag som trodde att jag aldrig kunde bli sjuk av stress igen. Jag visste ju var min gräns gick. Kunde balansera på gränsen perfekt. En prima ballerina. Så jäkla tokfel jag hade.
Fjärde månaden nu. Lite bättre men inte bra.
Och nu börjar jag inse på allvar vad det är jag gjort fel. Det är så mycket så att jag knappt vet var jag ska börja.
Det är svårt att förändra sitt liv. Speciellt när målet är att kliva tillbaka in i en roll som gjort dig sjuk. Axla samma ansvar, jobba mot samma mål, men på ett friskt sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det ska gå till, bara att jag inte kan göra på samma sätt som förra gången. Massor behöver ändras. Mitt sätt att tänka, agera, känna, lyssna, prioritera, andas, vara, göra och inte göra. Jag behöver skrota maskinen i mig och väcka liv i människan.
Resan från human doing till human being börjar nu. Undrar vart det kommer leda mig.
En lugn och skön stund. Kaffe med skummad mjölk, kanel och kardemumma. Ett par chokladbiscotti i en skål. Det får man unna sig på söndagar. Min nya vilodag.
Lite extra bra blir det när man får njuta med nytt favoritporslin (Åhlens, tidigare inlägg).
Den lilla fågeln gör mig glad.
Hoppas att ni också får en skön söndag idag!
Det här blir mitt söndagsbidrag till Fabriken idag.
I norra delarna av vårt avlånga land har vi ingen vår så här års. Jag skulle nästan vilja påstå att vi hoppar över våren helt och hållet. Vi har något vi kallar vårvinter istället. Soliga, härliga utedagar med korvgrillning i ett gnistrande vitt landskap.
Ett av våra favorittillhåll så här års är parken i området där vi bor. Där finns fina eldstäder, vackert grånade trämöbler och gratis ved. På somrarna håller ett fik öppet i det vackra huset på bilden. Också det ett favoritställe.
En chokladmuffins och termoskaffe på det och dagen är gjord.
Absolut godaste chokladmuffinsarna alla kategorier. I alla fall om vi får bestämma. Gillar att de är så små också. En alldeles lagom liten munsbit blir det. Vi använder två minimuffinsplåtar från Åhlens till en sats muffins.
Receptet är ursprungligen Systrarna Eisenmans (Adlibris, Bokus). Kan verkligen rekommendera deras härliga kokbok. Vi lägger till grovt hackad choklad i muffinssmeten - kan också rekommenderas.
Ha en härlig söndag!
Och kika gärna in i Fabriken, där finns det fler inlägg idag.
Om det inte blir några fåglar i lampan kanske man kan ha en på muggen istället. Just den här muggen har jag velat ha ett tag nu och idag fick den följa med mig hem. Den ska pigga upp mig när jag jobbar tänkte jag.
Ett litet fat fick också följa med hem och den där asken var inte så dum den heller. Hade jag varit en gemsamlare så kanske. Men det är jag tyvärr inte.
Jag bläddrade lite i en bok om att hitta balans i livet och fastnade vid frågan "Har du någon vilodag i veckan?". Ja, tänkte jag spontant. För jag jobbar ju inte varje dag... Men, det beror förstås på vad det är man menar med att jobba. Om jag räknar in alla måsten jag har i huvudet utöver mitt betalda arbete ja då blir svaret ett helt annat. Det är, tvätt och städ och fix och trix mest hela tiden.
En vilodag. En dag för umgänge. En dag utan måsten. Vad skönt!
Nu är det påskledigt och som upplagt för att hinna med lite mer vila än vanligt. Varför inte stanna kvar i sängen lite längre och busa med barnen? Perfekt start på en vilodag!
Dottern tycker att mitt nattlinne är sååå fint. :) Idag är det söndag och Fabriken fylls med härliga bilder igen. Att kika in där med en kopp kaffe i handen känns också som ett typiskt bra vilodagsgöra!
Funderar lite över gårdagsfenomenet med påskkärringar och påskgubbar. Är det en form av tiggeri eller bara ett gulligt sätt att sprida påskkänslor och glädje i kvarteren?
Minns själv att jag kanske inte bara var gullig ibland, för länge sedan då det begav sig för min del. Det var lite jobbigt att gå runt, och läskigt. Ansåg nog att besväret var väl värt de slantar och godisar jag fick. Hoppas att jag i alla fall tackade och önskade glad påsk och inte bara stoppade näven i godisskålen och kilade vidare... Minns inte.
Tja, tiggeri eller inte. En sak är i alla fall säker. Det är en bra övning för barnen för att övervinna rädslan att knacka på hos och möta främmande människor.
Det är tema mars moodboard i Fabriken idag och jag fick fundera en del över vad mars har inneburit för mig. Vi har fortsatt vara sjuka, varje vecka, helt otroligt. Det har präglat familjen rakt igenom. Har känt mig trött, sliten, less. Isolering. Stök. Jobbstress. Det måste vända snart. Och jag känner hopp, hopp om vår. Det skarpa ljuset som letar sig in skingrar mörkret en smula. Därför fick det vara med i min moodboard. Mars - månaden då ljuset återvänder.
En knäckt penna och ett skrynklat papper fick symbolisera min nuvarande jobbsituation. Jobbar i uppförsbacke just nu. Har för mycket på mitt bord. Inte kul. Inte bra.
Black gold from Lappland... Tycker att vår gruvnäring är fascinerande. Det är spännande företag jag jobbar med just nu. Kommer alltid hem med massor av nya idéer och inspiration från mina företagsbesök. Det är den roliga delen av mitt arbete.
Avslutar med en liten färgklick. När livet känns grått kan lite färg pigga upp. Alla medel som fungerar är bra. :)
Trots att snön ligger djup utanför dörren så väcker solens återtåg vårkänslorna i mig. Föll pladask för detta blekrosa armband från Lindex. En och annan t-shirt med tryck därifrån fick också följa med mig hem. Riktigt sköna! Kommer att bli riktiga favoriter i min vårgarderob.
